Varför jag återvänder till Store Mosse Nationalpark – om att vandra Lilla Lövö runt, igen och igen
Det finns platser man besöker en gång, bockar av och går vidare från. Man åker dit för att man ”ska”, går sin runda och känner sig nöjd.
Och så finns det platser man återvänder till. Inte för att man måste, utan för att något drar en tillbaka.
För mig är Store Mosse Nationalpark en sådan plats. Och oftast är det vandringen runt Lilla Lövö som lockar. Jag har gått den många gånger – i olika årstider, i olika sinnesstämningar, ibland ensam och ibland i sällskap. Ändå finns det alltid något kvar att hämta.
Första gången – och alla gångerna efter
Jag minns inte första gången jag gick Lilla Lövö runt. Det är egentligen ganska talande. Det var ingen dramatisk upplevelse, inget stort ögonblick som etsade sig fast. Det var snarare stillsamt.
Och kanske var det just därför det fastnade.
Sedan dess har vandringen blivit en återkommande vana. Inte som ett projekt eller en prestation, utan som något jag återvänder till när behovet finns. När jag vill komma ut men inte gå långt. När jag vill röra på mig, men inte prestera. När tankarna snurrar för mycket – eller när jag har något jag vill tänka färdigt.
Store Mosse har en förmåga att ta emot mig precis som jag är den dagen, utan krav eller förväntningar.
Lilla Lövö – en vandring som inte kräver något
Vandringen runt Lilla Lövö är inte lång. Den är inte svår. Det finns inga höjdmeter att skryta med och inga vyer som kräver superlativ – och just därför fungerar den så bra.
Här behöver jag inte tänka på tempo.
Jag behöver inte nå ett mål.
Jag behöver inte ens känna mig motiverad.
Stigen leder mig runt, steg för steg, över spänger och fast mark, genom ett landskap som känns öppet men samtidigt skyddande. Myren breder ut sig, horisonten är låg och himlen får ta plats.
Det är en vandring som inte ställer krav – men som ger mycket tillbaka.
Att inte bli distraherad
Det finns vandringar där man hela tiden väntar på nästa utsikt eller nästa höjdpunkt. Här är det tvärtom. Inget avbryter. Inget kräver uppmärksamhet. Och det gör något med kroppen.
Axlarna sjunker. Andningen blir lugnare. Stegen jämnare.
Det är som om kroppen minns något som vardagen ofta glömmer bort.
Att gå samma sträcka – och ändå uppleva något nytt
Många vill alltid upptäcka något nytt när de reser. Nya platser, nya leder, nya upplevelser. Jag förstår det. Men det finns också ett värde i att återvända.
När jag går Lilla Lövö runt igen känner jag igen mig. Jag vet var spången sviktar lite mer, var marken känns fastare och var jag ofta stannar till. Det skapar en trygghet.
Samtidigt är inget exakt likadant. Ljuset förändras. Vinden rör sig annorlunda över myren. Fågellivet skiftar med årstid och tid på dygnet.
Och kanske viktigast: jag själv är aldrig riktigt densamma som förra gången.
Store Mosse som plats för eftertanke
Det finns något med myrlandskap som inbjuder till eftertanke. Kanske är det hur myren och himlen möts utan tydliga gränser. Kanske är det tystnaden, eller avsaknaden av distraktioner.
När jag vandrar runt Lilla Lövö blir tankarna ofta klarare. Inte för att jag försöker tänka, utan för att jag inte behöver det. Stegen tar över, andningen blir jämn och blicken får vila långt bort.
I en vardag fylld av intryck, beslut och ljud blir Store Mosse en plats där allt det där får kliva åt sidan.
Årstiderna – samma plats, olika upplevelser
Jag har gått Lilla Lövö runt under olika tider på året, och det gör stor skillnad.
Våren är försiktig. Marken vaknar långsamt, fåglarna hörs tydligare än de syns och luften känns lätt.
Sommaren är självklar. Allt är igång, grönt och levande.
Hösten är kanske min favorit. Färgerna dämpas, ljuset blir mjukare och stillheten mer påtaglig.
Vintern är sparsam och stram. Stegen blir mer medvetna, ljuden färre och tiden långsammare.
Varför jag gärna rekommenderar Lilla Lövö till våra gäster
När gäster på Smålandstorpet frågar efter utflykter nämner jag ofta Store Mosse – och just Lilla Lövö. Inte som ett måste, utan som ett alternativ för den som söker något stillsamt.
Vandringen passar många. Den kräver ingen särskild utrustning. Den tar inte en hel dag.
Och ändå ger den ofta mer än man tror.
Många gäster kommer tillbaka och säger ungefär samma sak:
”Det var lugnt.”
”Det var skönt.”
”Vi behövde det.”
Att återvända – inte för att se mer, utan för att känna igen
Jag åker inte till Store Mosse för att upptäcka något nytt varje gång. Jag åker dit för att känna igen mig. För att få en stund där inget behöver förändras.
I en tid där mycket handlar om utveckling och nästa steg är det befriande att gå samma stig igen. Att veta att den finns där. Att den väntar.
Store Mosse som del av vistelsen på Smålandstorpet
För mig hör Store Mosse och Smålandstorpet ihop. Inte geografiskt, utan i känslan. Båda erbjuder något som inte skriker efter uppmärksamhet – något stilla och tillgängligt.
Att bo på Smålandstorpet och ta en dagstur till Store Mosse blir för många gäster en naturlig del av vistelsen. Inte som en aktivitet, utan som en paus.
Precis som vandringen runt Lilla Lövö.
Därför kommer jag fortsätta åka dit
Jag kommer fortsätta åka till Store Mosse.
Jag kommer fortsätta gå Lilla Lövö runt.
Inte för att jag måste.
Utan för att jag vill.
Vissa platser handlar inte om att bli färdig med dem.
De handlar om att återvända.
Och ibland är det precis det man behöver.
